Känslan när artillerield dundrar i närheten är såklart speciell, även om man så smått börjat vänja sig efter alla besök i landet. Tillsammans med mina reskamrater befinner jag mig cirka 15 km från fronten. Vi besöker flera sjukhus för att se till att hjälpen i form av sjukhussängar, mediciner med mera kommer fram. Och det gör den. Ett av de sjukhus vi nyss besökte var den dagen rätt lugnt och stilla, men bara två dygn efter vårt besök tog en raket 17 liv och 32 svårt skadade civila togs om hand på just det sjukhuset.

En ung ukrainsk flicka lämnade sina läkarstudier i Kanada vid krigets början och besöker nu – iförd hjälm och skyddsväst – gamla människor i små byar nära fronten flera gånger i veckan. Deras tacksamhet och hennes osjälviska arbete är gripande att se. Vi fick hjälpa till genom vår läkarkontakt att förse henne med all medicin hon behöver för lång tid framöver. När vi träffade henne visade det sig att hon är en troende kristen och att hon bett till Gud om hjälp att få tag på mediciner bara två dagar innan vi träffade henne. Mitt i den svåra tid som människorna i Ukraina går igenom är Gud med, även i det lilla, och stöttar dom hjältar – inte minst alla volontärer – som bara fortsätter, dag efter dag, månad efter månad, att betjäna dom mest utsatta.

När man sedan kör västerut blir vägspärrarna färre tills man kommer till städer där kriget känns avlägset och på ytan verkar fortgå som vanligt, men även där kan en drönare slå ner med förstörelse och lidande.

Men mitt i allt så ser man att hjälpen med mat, mediciner och mycket annat gör en enorm skillnad. Även närvaron av oss hjälparbetare är så viktig, att finnas på plats är en stor uppmuntran för dem som befinner sig i daglig fara.

Och Gud är på plats. Många söker sig till kyrkorna och även nya församlingar har startats.

Hopp, både för dagen och för framtiden finns hos Honom som älskar som ingen annan.