Förra veckan hade vi besök av flera team från både Sverige, Polen och Tjeckien här i Skopje, Nordmakedonien – för att tillsammans evangelisera och nå ut med evangeliet till de unga i staden.
Det var en helt fantastisk vecka! Många människor fick höra evangeliet och unga troende blev uppmuntrade att leva ett frimodigt liv för Jesus.
På lördagen hade vi en evangelistisk satsning med fotbollsturnering. Vi bjöd in många människor för att sedan kunna dela Guds ord med dem, men tyvärr var det väldigt få som mötte upp. När dagen väl var slut kändes allt lite som ett fiasko och Ruben, en av teamledarna, förslog att vi skulle gå till samma plats vi hade evangeliserat på dagen innan.
Jag var väldigt trött efter en lång dag och var nära att tacka nej för att gå hem och sova, men eftersom alla andra skulle med och evangelisera valde jag att följa med ändå.
När vi väl anlände platsen, var det flera killar från gårdagens evangelisation som kände igen mig. Vi började genast prata och skoja tillsammans. En av killarna lånade min gitarr, han kunde ingenting om gitarrer, och alla runt omkring tyckte att hans försök att spela var roande och underhållande. Plötsligt började fler och fler samlas runt oss. Efter att han spelat klart gav han mig gitarren och jag började spela en lovsång.
Ganska snart insåg jag att det var en relativt stor skara runt omkring oss. “Det är nu det händer! Jag måste predika nu…” var min första tanke.
Jag ropade “Prevaduvach” vilket betyder översättare. En kille, för mig helt okänd, erbjöd sig att hjälpa. Med ens jag började predika kom en polispatrull som ville skingra skaran. “Vi kan inte gå emot polisen, men vad har vi för val?” Var min tanke. Plötsligt kom en av våra Makedonska vänner ut från skaran. “Du kan bara fortsätta, jag pratade med polisen och de har fått hela lägesbilden, allt är ok!”
Så jag fortsatte.
“Ni känner säkert till alla kors ni bär på”, och även det korset som står uppe på berget ovanför staden. Men jag är här för att berätta att Jesus lever!”
Jag visste egentligen inte vad jag skulle säga så jag bara skrek ut det första jag kunde tänka på. Några stod bara och skrattade, medan andra stod och lyssnade andaktsfullt.
Efter predikan började vi sjunga några lovsånger och skaran började sakta men säkert skingras. I slutet var det en del som stod kvar och vi fick förmånen att be för dem, dela våra vittnesbörd och ge dem biblar.
Den sista välsignelsen den kvällen var att en av våra Makedoniska vänner lyckades fixa en minibuss åt oss och köra oss alla hem. Vilken dag! Jag kan fortfarande inte greppa vad som hände den kvällen. Detta var definitivt arrangerat av Gud. Vi kan aldrig planera för något sådant, men Gud kan!
/Jan Marek
