I början av oktober gavs eleverna på andra året vid Livets Ord Bibelcenter möjlighet att sätta sin tro i handling. Flera team skickades ut på uppdrag runtom i Skandinavien och Europa, och under resorna fick de möta människor, uppleva Guds ledning och samla oförglömliga erfarenheter. Här delar vi ett par av vittnesbörden som eleverna tog med sig hem – berättelser om vad som händer när vi vågar ta ett steg ut i tro!
Vandring i förberedda gärningar i Örkelljunga
Den här missionsresan har verkligen handlat om att gå ut i tro och lita på att Gud skulle gripa in – vilket Han verkligen gjorde! Det har varit otroligt att få se hur Gud har verkat, både i mitt eget liv och i människorna vi mött.
Redan innan själva resan började kände jag att Gud förberedde något speciellt. Under bön hemma fick jag en stark känsla av att Gud ville leda mig till någon särskild person – precis som i Lukas 15.
Under evangelisationen i staden träffade jag två tjejer i 18-årsåldern. Samtalet började helt naturligt – vi pratade och lärde känna varandra, och jag berättade lite om bibelskolan och att vi var där på missionsresa. Snart visade det sig att en av tjejerna hade många frågor om tro. Hon berättade att hon nyligen sett flera videor på sociala medier om Gud och kände en stark nyfikenhet.
Jag fick möjlighet att be för henne, och hon blev djupt berörd. Hon sa: “Wow, jag känner mig så lugn och lättad.” Det öppnade upp för ett fint samtal om Guds närvaro och hur vi alla är skapade för en relation med Honom. Hon fick en bibel, jag fick bjuda in henne till en lovsångskväll vi skulle ha och vi bytte kontaktuppgifter.
Dagen efter, innan lovsångskvällen, skrev jag till henne för att påminna om mötet. Hon svarade att hon skulle komma, men lite senare – eftersom hon just då pratade med en annan evangelist om att döpa sig! Jag blev helt tagen. Hon kom faktiskt till lovsångskvällen sen, och under kvällen såg jag hur flera samlades runt henne, bad och samtalade. Det visade sig att hon den kvällen tog emot Jesus och den helige Ande. Tack Jesus! Det var fantastiskt att se hur Gud använde hela sin kropp – varje person på sitt sätt.
Efter resan fick jag höra att hon hade berättat för sin mamma om mötet och vad som hänt. Hennes mamma blev jätteglad och nyfiken, och uttryckte att hon själv också ville ta emot Jesus. Vi fortsätter nu att be för henne och att rätt människor ska finnas omkring henne för att leda henne vidare i lärjungaskap.
Det är uppmuntrande och inspirerande att se hur Gud leder, förbereder och verkar genom oss när vi vågar gå ut i tro. All ära till Jesus!
Noomi Larsson, Örkelljunga-teamet
Ett efterlängtat Gudsmöte i Piteå
Det var torsdag och på schemat stod en bön- och lovsångskväll. Det var första gången jag spelade lovsång på scen. Inför kvällen kom vi tidigare för att rigga upp och öva. Jag och Celina hade tränat flera gånger tidigare, och det hade gått bra. Den här gången övade vi också tillsammans med Celinas bror för första gången. Han är väldigt duktig, men under lovsångskvällen märktes det att det var vår första gång tillsammans. Lovsången lät stundtals bra, men ibland skedde misstag, vilket gjorde att den inte lät lika bra som vi hoppats. Lovsången för våra öron var alltså inget speciellt.
Kvällen var upplagd så att mikrofonen stod öppen för den som kände sig manad att be. Vanligtvis bestod bönegruppen främst av äldre deltagare, vilket även var fallet denna kväll – cirka 15 äldre plus vårt lovsångsband och missionsteam. Under större delen av kvällen var det väldigt passivt vid mikrofonen, och mot slutet hade ingen annan än vårt team gått fram.
Då tog en äldre herre mod till sig och gick fram. Han berättade hur positivt överraskad han blev, då han inte hade förväntat sig ett helt lovsångsteam denna kväll, utan bara den vanliga gruppen äldre. Han uttryckte stor tacksamhet, vilket var väldigt roligt att höra.
Men det mest fantastiska kom efteråt. En annan man, som hade suttit längst fram och till synes knappt deltagit under lovsången, gick fram till mikrofonen. Med tårar i rösten berättade han hur han inte hade upplevt Guds Ande så starkt på mycket länge. Efteråt satte han sig ner igen.
Det fick mig att reflektera vad det var som gjorde att Guds Ande kom så starkt. Det kan inte vara hur vår lovsång lät, för den var långt ifrån felfri. Utan jag tror istället det handlar om hjärtat vi hade bakom lovsången. En ärlig lovsång riktad till Gud kommer låta Guds Ande komma så mycket starkare än en lovsång som inte är riktad till Gud. Det var i alla fall väldigt underbart att se att ens lovsång kunde leda någon till att få ett starkt Gudsmöte.
Josef Boman, Piteå-teamet
