Guds ords kraft på den Indiska landsbygden
Glada, en aning morgontrötta men förväntansfulla guppade vi fram mellan de gröna risfälten i den högljudda autorikshan på väg till den avlägsna indiska byn där en heldag med undervisande väntade oss.
Detta var en av de spännande prövningar som jag och mitt team från andra året på bibelskolan fick uppleva under vår tre veckors mission i Indien. Vi var inte helt obekanta med att undervisa i kyrkor sen tidigare, men bara tanken på att var och en av oss skulle hålla i en 45 minuters lektion om den helige Ande var lika främmande som den nya risbeklädda omgivningen. Detta var för mig ett bönesvar då jag i Uppsala hade bett om att få lita mer på Gud och redan samma dag fått ett meddelande från vår kontakt i Indien om att vi skulle hålla i dessa lektioner.
Nu var vi här, redo att se Guds kraft verka genom oss.
När vi närmade oss byn hörde vi högljudda klang och hejarop vilket vi trodde var tecken på att kyrkan redan hade startat dagen med en rejäl lovsångsmorgon, men väl framme så kunde vi inte ha haft mer fel.
Det vi hade uppfattat som lovsång var en så kallad puja där hinduer samlas för att under dag och natt försöka åkalla avgudarnas favör genom skrän och oljud förstärkta av trasiga högtalare. Väl framme vid kyrkan fick vi ett varmt välkomnande från eleverna och dagens lektioner drog igång.
Lektionerna rullade på och så även pujan vilket dränerade oss på både energi och fokus som vi insåg var ett försök från fiendens sida att förhindra Guds ord att nå ut till dessa hungriga troende. Detta var för oss ett tecken på hur den spirituella striden också kunde bli högst verklig, en av medlemmarna från teamet märkte även hur skränet från pujan eskalerade när vi väl började undervisa om tungomål. Fienden var rädd, och Herren tänkte inte låta sitt ord nå ut till eleverna utan att det skulle fått verkan.
Så i slutet av dagen bestämde vi oss även för att be för eleverna så att de skulle kunna ta emot Andens gåvor. På grund av tidsbrist gjorde jag det klart för de andra i teamet att vi skulle be max 1 minut för den lilla skaran elever som var samlade. Men redan efter de första minuterna så skiftade atmosfären i rummet. Med högljudda skrik så for demoner ut och stabila män föll handlöst till marken. Ingen av oss i teamet kunde tro våra ögon. Vad hände? Bönen i kyrkan blev så pass högljudd så att pujans skrän drunknade i ropen till den levande Guden.
Samtidigt strömmade byns barn till kyrkans dörröppningar för att se hur föräldrar och grannar fick möta den Helige Andes kraft. Några få minuters bön blev istället mer än en timmes andeutgjutelse och vi i teamet häpnade över den kraft som vi fick bevittna.
När allt sedan hade lagt sig och vi tog avsked av eleverna och kyrkan så trodde vi att vi drömde. Ingen av oss hade varit med om en sådan kraft tidigare trotts att vi alla kanske inte tyckte att vår undervisning var den mest pedagogiska eller karismatiska.
Senare under resan så påminde den helige Ande mig om Paulus ord i första Korintierbrevet 2:3-5 vilket stämde helt med vår situation. Paulus beskrev hur han kom mycket svag och rädd och att hans tal inte kom med övertygande visdomsord utan i Ande och kraft, så att deras tro inte skulle vara byggd på hans visdom utan på Guds kraft.
Jag blev då påmind om att Gud kan använda vem som helst om man bara är villig att gå. Trots våra tillkortakommanden och den energidränerande pujan så föll den helige Ande över kyrkan för att bevisa att Guds rike inte består i ord utan i kraft!
/ Samuel Thoor
Årskurs 2, Livets Ords Bibelcenter
