Konferensveckan är i gång, från kyrksalen hörs ett svagt ljud av trummor som tyder på att repetitionen inför förmiddagsgudstjänsten pågår.
I Livets Ords Café sitter ett glatt gäng på tio personer. De smälter in bland alla konferensbesökare, men har rest från en helt annan verklighet än de flesta här. Vi går ut för att fånga en bild med alla bredvid fordonet de reste hit i – en minibuss som rullat nästan fyra tusen kilometer genom Europa för att komma upp till Europakonferensen. Resan hit startade i Odessa, Ukraina, fem dagar innan konferensens början. Jag frågar försiktigt om inte det känns lite väl långt att resa för en konferens, men avbryts snabbt med att detta varit en dröm under flera år och dessutom hann de se mycket fint längs vägen.
Teamet kommer ifrån Grace Church som leds av pastor Kirill Bondarenko och är en del av Livets Ord-familjen i Ukraina. Sedan krigets utbrott i februari 2022 har de kontinuerligt arbetat med evakuering och hjälpinsatser. Hittills har de kunnat hjälpa drygt 2000 personer över gränsen till ett mottagningscenter i Moldavien och vidare till andra europeiska länder och varje vecka betjänar de mellan 60-200 personer genom matutdelningar. Behoven är konstanta och resurserna begränsade men i allt detta upplever de hur Gud trofast förser dem gång på gång.
Det är ingen tvekan om att det kostar, de bildar ett litet team som bär mycket och nya projekt kan dyka upp oförutsett. ”Ibland när vi gjort klart ett projekt och alla är trötta säger vi: ’Nu är det två veckor av vila’ men sen ett par dagar senare dyker något nytt upp som vi måste ta tag i, så det är intensivt,” berättar Tania Dovmatenko, koordinator för evakueringarna.
Hjälparbetet är inte heller utan risker. Under sina matutdelningar och hjälpinsatser behöver de alltid bära hjälmar och skyddsvästar på grund av risk för skjutningar från drönare och de är konstant på alerten för rörelse eller ljud ovanifrån. Att leva i detta sätter spår. Även här i Sverige reagerar de instinktivt med panik när en helikopter eller drönare flyger ovanför. En teammedlem berättar att hon först nu, efter drygt en vecka, har slutat konstant kolla på sin telefon efter bombvarningar.
Denna resa blir därför ett extra välbehövligt andningsrum för teamet, både fysiskt, mentalt och andligt. ”Jag tror denna konferens är gjord enbart för mig,” säger Ludmila Bondarenko och ler lite för sig själv. ”Gud vet vad som pågår på insidan, det har varit så många tillfällen där små fraser verkligen träffat rakt i hjärtat – både med omsorg, hopp och förmaning.”
Pastor Kirill instämmer och lägger till att de utöver vila och påfyllning också lämnar konferensen med en ny vision. Han har länge sökt Herren kring hur de kan omvandla en lagerlokal till att användas som kyrka men inte sett lösningen. Nu, under en bönestund, visade Gud honom äntligen precis hur det skulle se ut och när han delade det med teamet fortsatte inspirationen att flöda.
Arbetet hemma i Ukraina är långt ifrån klart och snart vänder teamet hemåt igen. De fortsätter hjälparbetet och når samtidigt ut med evangeliet. Redan nu ser de hur människor vänder sig till Gud och de tror Honom om en ännu större skörd.
