Vindarnas stad i eldens land
Jag besökte nyligen Baku i Azerbajdzjan. Det är alltid väldigt roligt att besöka denna speciella plats. Kontrasterna mot det Baku vi anlände till 1994 kunde knappast vara större. Då var Baku förfallet. Man kunde ana spår av välstånd från den storhetstid som rådde från Nobels oljeboom i slutet av 1800-talet fram till strax efter ryska revolutionen då Azerbajdzjan införlivades i Sovjetunionen. Sovjetisk stagnation plus ett krig med grannlandet Armenien hade tärt hårt på staden. Baku var grått. Strandpromenaden var förfallen och delar hade rasat ut i Kaspiska havet. Om nätterna var det nedsläckt och Baku var i det närmaste en spökstad.
Nu nästan 30 år senare kör vi i bil på den långa, breda boulevarden utmed den numer spektakulärt vackra strandpromenaden. På båda sidor står betongsarger med staket uppresta. En vecka senare är det nämligen dags för Formel 1-tävling. Där vi kör når bilarna hastigheter på en bra bit över 300 km/h rusande mot en skyline av moderna skyskrapor.
Den olja som Nobel började utvinna är hemligheten bakom denna förvandling.
Azerbajdzjan är beläget där väst möter öst och är en smältdegel av kultur och historia. Staden är åtminstone 5500 år gammal och möjligen även den plats där aposteln Bartolomeus blev marterad. Landets namn betyder egentligen ”den heliga eldens land” vilket kommer av att den persiske filosofen Zarathustra vid ett besök såg marken brinna. Hemligheten bakom elden var inte övernaturlig utan naturgas som faktiskt fortfarande läcker ur marken och som brinner likt en evig eld. Baku kallas vindarnas stad. De starkaste vindar jag någonsin upplevt var just i Baku.
Inte speciellt långsökt så kopplar jag lätt dessa metaforer till det vi fått uppleva i landet. Det började med en kampanj 1994, möte med presidenten och besök i flyktingläger som huserade en del av landets en miljon flyktingar. Vårt team bestod av svenskar, estländare och ukrainare. Den helige Ande som både är vind och eld, var påtagligt närvarande i detta pionjärsteg. Vi samlade 4000 personer, i huvudsak muslimer, i en inomhusstadion. Den andliga hunger vi stötte på var omtumlande stark. Skaror bjöd in Jesus i sina liv och vi fick se många mirakler. Döva hörde, stumma talade och lama gick. Under ett uppföljningsmöte gick tre barn för första gången i sitt liv.
Ett vittnesbörd fick jag faktiskt höra alldeles nyligen under ett besök i östra Ukraina. Pastorn i Charkiv var nämligen med på teamet 1994. Han berättade att Larissa, från deras team, blev ombedd att komma och be för en man i rullstol. Hon böjde sig framför honom och sa ”Säg, Jesus är herre”. Han upprepade hennes ord. Det blev fullständig kalabalik och hon blev orolig att mannens muslimska släktingar blivit förolämpade och upprörda. ”Han kan tala, han kan tala!” ropade de. Det visade sig att mannen var stum och de första orden han uttalade var ”Jesus är herre!” Fantastiskt. Hon bad sedan för honom och han steg upp ur rullstolen. Fullständigt spektakulärt! Även en kvinna reste sig ur en rullstol och kunde till och med springa tillsammans med Carl-Gustaf Severin.
Sedan dess har en lång rad missionärer arbetat med att bygga upp en församling, bibelskola och ett omfattande socialt arbete. Ytterligare ett antal församlingar har startats på andra platser. Dessa år har bjudit på många kamper och segrar. Idag är församlingen väletablerad. De har en bra kyrkolokal som kan byggas ut och fördubbla antalet sittplatser.
Mitt senaste besök sammanföll med påsken. Kyrkan var fullsatt och gudstjänsten pågick i över tre timmar, fylld av en massa olika inslag. Myndigheterna var också representerade och framförde sina hälsningar. Det är fascinerande att höra dem säga ”Ni måste jobba på ordentligt nu. Vi vill inte vara ett muslimland. Vi vill vara ett land där muslimer, judar och kristna kan leva sida vid sida. Men vi behöver minst 10 % kristna!” De kommer faktiskt på besök till Uppsala i höst också.
Nästa år är det dags för 30-årsfirande. Det ser vi fram emot. Det belyser samtidigt vikten av att arbeta med den unga generationen. Det var därför glädjande att höra att två veckor innan mitt besök så hade Guds ande slagit ner oerhört starkt, då ledaren för vårt ungdomsarbete i Uppsala, Kenofi Terfa, ledde en ungdomskonferens där. Det är så oerhört viktigt att verket går vidare till de unga, inte minst i en sådan unik församling som denna, i ett muslimland.
Tacksam för det som åstadkommits genom åren ser vi framtiden an. Församlingens nye pastor, Yussif, är en varm och härlig broder. Det ska bli spännande att följa utvecklingen framåt.
