Jag hade precis plockat upp mitt resesällskap som flugit in över natten till Tasjkent. Innan bilresan mot gränsen beslöt vi oss för att äta frukost på något café. Medan vi väntade på beställningen såg en av de lokala pastorerna att strider brutit ut mellan Tadzjikistan och Kirgizistan. Mycket var oklart, men de närmaste striderna var bara några mil från där vi skulle passera. Den tadzjikiske pastorn frågade om vi skulle ställa in konferensen och i stället stanna kvar i Uzbekistan. Vi upplevde dock att vi skulle åka som planerat.
Striderna som blossat upp visade sig vara bland de värsta sedan Sovjetunionens upplösning. Över 80 människor miste sina liv efter artilleridueller och stridsvagnsslag. 140 000 människor drevs på flykt. Gamla ouppklarade gränstvister ligger bakom, samtidigt som Rysslands roll som fredsgarant försvagats betänkligt. Såsom svensk kanske det är svårt att inse graden av implikationer. Båda länder är medlemmar i ”Kollektiva säkerhetsorganisationen”, en ryskledd försvarsallians som i praktiken är ett östligt NATO bestående av sex länder. Denna allians krackelerar nu betänkligt. Tre länder har sedan tidigare lämnat och nu hotar även Armenien, Kazachstan och Kirgizistan att lämna. Det katastrofala kriget i Ukraina försvagar Ryssland även i andra delar av deras intressesfär. Detta kan innebära ytterligare instabilitet, inte minst mot bakgrund av att 5 av de 6 medlemsländerna nu har befunnit sig i år i krig. Det ser med andra ord oroligt ut österut. Och mitt i detta är vi kallade att verka.
Vi körde mot gränsen och gick till fots över och kom till sist fram till Chudzjand. Det var verkligen roligt att komma tillbaka igen efter så många år. Mitt första besök var 1992, då vi hade de första öppna mötena i staden. En liten församling växte fram ur en grupp troende på platsen. Inom några år så sände vi ett ganska stort antal missionärer dit. Den unga församlingen stärktes ordentligt, ett barnhem öppnades och ett stort socialt arbete bland stadens unga drevs framgångsrikt. De gjorde ett fantastiskt arbete. En församling startades också i huvudstaden Dusjanbe.
Det var så roligt att nu träffa broder Z igen. Jag minns honom då han stod utanför det hyrda kulturhuset. Jag hade också glädjen att 10 år senare ta med hans och ytterligare en familj för att introducera dem till arbetet i Kabul. De var de första av ca 30 församlingsmedlemmar som arbetat i Afghanistan.
Idag, 30 år senare, är församlingen i Chudzjand stabilt rotad och mogen. Utifrån den har det startats 6 husförsamlingar i landets norra delar, vilket är en bedrift i en så svårarbetad miljö. Förutom församlingsplantering så har de utvecklat olika typer av verksamheter för familjer, kvinnor, män, ungdomar och barn.
Familjearbetet har en evangeliserande sida och är ett framgångsrikt sätt att nå ut i den muslimska miljön. Till skillnad från västvärlden, så är den centralasiatiska kulturen extremt familjeorienterad. Ofta så räknar man inte individer, utan familjer, och därför är detta tillvägagångssätt mer relevant. Det var också roligt att träffa paret V och M, som tidigare tjänstgjort i Afghanistan och som nu hängivet arbetar med afghanska flyktingar i landet.
Det är så glädjande att se hur dessa arbeten som en gång var pionjärarbeten nu, 30 år senare, står där stadigt rotade och själva sträcker sig ut i nya pionjärarbeten. Jesu ord är verkligen sanna – Och jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa ska jag bygga min församling, och helvetets portar ska inte få makt över den (Matt 16:18).
