Konstantinopel, Istanbul: En stad, flera världar

I och omkring staden hölls under ett antal århundraden de sju ekumeniska kyrkomötena och här byggdes det som i tusen år var världens största kyrka, Hagia Sophia. Härifrån spreds den kristna tron norrut, inte minst till Rus, det som skulle bli Ryssland. När turkarna intog staden 1453 blev den huvudstad i det muslimska Osmanska riket som kontrollerade Mellanöstern och Nordafrika. Hagia Sophia blev moské och all kristen konst blev täckt med ett lager av puts. En del av den putsen är nu borta och fram träder bilder av Jesus.

Under 100 år har Hagia Sophia varit museum, men blev åter aktiv moské igen förra året. Trots det, så betedde sig majoriteten av de besökande som turister. När bönen sedan annonserades lämnade 90 procent, vilket kanske vittnar om att den muslimska tron inte är så stark i Istanbul.

Därför var det så roligt att under ett besök är nyligen träffa en nyanländ familj från Azerbajdzjan, som är utsänd i ett samarbete mellan Livets Ord kyrkorna i Baku och Moskva. Det som är spännande med detta nya steg, är att azerbajdzjaner är ett turkiskt folkslag och har väldigt närstående språk och kultur. De är också traditionellt muslimer och när kristna azerbajdzjaner delar evangeliet gör det ett djupt intryck. Istanbuls invånare är inte vara turkar. Där finns kurder, armenier, araber och inte minst iranier. En stor del av iranierna är azerer så här finns en stark koppling. I staden arbetar också sedan länge Livets Ord, Armenien.

Under vårt besök träffade vi också ryssar som arbetar i andra delar av landet. En av dem berättade hur en känd spåkvinna kommit till honom och sagt ”Den kraft som bor i er är större än den jag har.”. Hon gav sitt liv till Jesus, och lika frimodigt som hon tidigare spådde människor, delar hon nu evangeliet med dem.

Dessa steg är spännande. Här har vi Mellanöstern. Här har vi också närliggande Balkan där vi ser en ny intensitet i arbetet. Och glädjande i allt, är hur vi i den stora internationella Livets Ord-familjen kan arbeta tillsammans, sida vid sida. Mycket gott väntar!

Dela inlägget:

Vittnesbörd: Tro som inte kan tystas

När vi fick höra att vi hade möjlighet att åka till Vietnam blev vårt team överlyckligt. Det är ett land med en så rik kultur, fantastisk mat och ödmjuka människor. Samtidigt visste vi att kyrkan i Vietnam lever under stark förföljelse. Under det senaste året har myndigheternas granskning av kristna ökat i vissa delar av landet. Guds folk möter avvisande från sina samhällen, pastorer fängslas och deras religiösa material beslagtas.

Läs Mer

LOBC-Team: Helande och upprättelse i Bolivia

Det var onsdag morgon när vi kom fram, utmattade efter en dramatisk 36-timmars resa och med knappt två timmars sömn i kroppen. En vänlig man från en lokal kyrka hämtade oss och välkomnade oss in i sitt hem. När vi satt tillsammans och småpratade började han sjunga en svensk lovsång och berättade om sin tid som missionär där. I den stunden kom resans tyngd ikapp oss, och vi började gråta. Frågor fyllde våra tankar: vad skulle hända under den här resan, kunde Gud verkligen använda oss så här, och hade vi ens kraften att vara här? Han uppmuntrade oss varsamt att vila, och efter en kort tupplur blev vi upphämtade av pastorn och återförenade med resten av teamet. Efter frukost och flera timmars sömn kände vi oss mer levande – fortfarande trötta, men redo. Vi blev påminda om att i vår svaghet är Gud vår styrka.

Läs Mer