Vietnam – Ett bevis på Guds vägledning!
Vi står i centrala Hanoi nära marknadsgator och caféer, gatorna strömmar av människor.
Vi har med oss en gitarr och lite julpyssel. Innan vi hinner prata med någon kommer en åttaårig pojke fram till oss med hans föräldrar strax bakom. Han är ivrig att prata engelska, har själv lärt sig via Youtube och är väldigt duktig.
Vi sätter oss ner med honom och tar fram ett julpyssel. Samtidigt som han målar jultomten pratar vi om varför vi firar jul. Jag berättar om Jesus, lite vad Jesus gjort i mitt liv och på vilket sätt Jesus är mycket bättre än jultomten. Vi får be för honom och ber att Jesus ska vara med honom och bli verklig i hans liv. Efteråt frågar vi hur han känner sig. Han förklarar för oss att när han blundade så såg han ljus samt kände frid men när han öppnade ögonen såg han mörker.
Lite senare sätter sig en annan teammedlem bredvid honom och börjar prata och be med honom. Vi pratade om att man kan lära känna Jesus och ha dialog med honom genom bönen. Då säger han plötsligt, “Sofia, nu känner jag hur Jesus åker runt mitt hjärta och nu hoppar han in i mitt hjärta.” Han får då förstå att frälsningen innebär att Jesus nu bor i hans hjärta och alltid är med honom. Vi fortsätter prata om bön, då pojken utbrister, “Sofia, nu hör jag hur Jesus pratar med mig men det är så mycket oväsen här så jag kan inte riktigt uppfatta allt.” Då uppmuntrar jag honom att fortsätta be och prata med Gud också när han kommer hem.
Mitt i centrala Hanoi, i ett vimmel av människor, valde Gud att möta en kille på ett sådant tydligt sätt. Jesus valde att låta sig bli funnen av denna nyfikna lille pojke som sökte honom.
På grund av strul med några av våra visum var vi tvungna att lämna landet. Att lämna Vietnam med bara fem dagar kvar av vår tre veckors långa resa kändes som ett dödsbesked. Men när vi bad och frågade Gud varför, kände vi bara frid. Vi fick återigen välja att lita på att hans väg skulle uppenbaras för oss i rätt tid.
Vi bad och frågade Gud vart han ville sända oss de fem dagarna. Sakta men säkert leddes tankarna till Laos bl.a. genom en kvinna som heter Vicky. Hon hade varit med oss och tjänat flertalet gånger i Hanoi och vi hade fått en fin kontakt med henne. Hon var en av de första som påtalade att vi som team skulle åka till Laos och uppmanade oss att söka Gud i detta. Då började bekräftelserna regna in. Tre dagar senare satt vi på en buss på väg in i Laos och huvudstaden Vientiane. Där möttes vi av ett team pastorer som kom från både Laos och Vietnam. Vi fick djupare kontakt med en av pastorerna, pastor Sam. Denna pastor var inte från en Livets Ord församling, utan tjänade som pastor i en kyrka i utkanten av huvudstaden Vientiane i Laos.
Dagen därpå blev vi inbjudna till ett besök i en av församlingarna i Laos. Vi fick även förmånen att besöka hans församling samt hans familj några dagar senare. Pastor Sam var öppen till vårt besök och kände en stark koppling i Anden med oss.
När vi skulle ut till församlingen som låg en och en halvtimme bort blev det strul med att fixa fram mopeder, allt tog längre tid än förväntat och när vi väl var på väg till församlingen fick Pastor Sam punktering på sin moped. Fienden ville verkligen inte att vi skulle komma fram.
Efter mycket om och men kom vi till slut fram. Mötet med Pastor Sam och de som tjänade i kyrkan blev fantastiskt. Dock kände vi alla att det fanns ett helt annat andligt tryck över Laos än vad vi kände i Vietnam.
Vi blev sedan även bjudna till söndagens gudstjänst i samma kyrka.Efter gudstjänsten fick vi dela ordet med Pastor Sam och en av huvudpastorerna i landet. Gud var verkligen närvarande och talade både in i deras liv men och in i landets situation. Det kändes som att ett nytt steg togs för Guds rike, när vi hade levererat vad Guds vilja var.
Samma dag fick vi även att träffa Pastor Sams familj, hans fru Addie och deras två små barn. Familjen hade kanske inte så stark ekonomi men en väldig styrka i glädje, tacksamhet och ett hjärta för Guds rike. Vi kände genast som team att vi skulle välsigna dem på något sätt. Vi hade med oss gosedjur som barnen fick, pojken hade en trasig fotboll så vi köpte en ny till honom, sedan gav vi också en gåva till hela familjen.
Man såg verkligen glädjen i barnens ögon samt i föräldrarnas, men även sorgen över att vi skulle lämna, både från teamets sida och familjens. Pastor Sam hade tårar i ögonen under vårt avsked. Vi kände verkligen en koppling till honom och hans familj. Gud hade bestämt detta möte. Det blev svårt att lämna dem!
Även om resan inte blev som vi hade tänkt oss, så känner vi ändå att vi har fått gå in i Guds tankar och planer. Herren öppnade dörrar hela tiden i Laos. När vi väl valde att kliva in i dem så förstod vi hans vilja mer och mer.
“Mina tankar är inte era tankar, och era vägar är inte mina vägar, säger HERREN. Nej, så mycket som himlen är högre än jorden, så mycket är mina vägar högre än era vägar och mina tankar högre än era tankar”.
Jesaja 55:8-9