Bland kratrar och artillerimuller

Vi står på Khersons stadsgräns och tar på oss skyddsvästar och hjälmar. Västarna väger 10 kg. Två stora metallplattor täcker hjärt- och lungområdet både bak och fram. Michail, en av de tre Livets Ord pastorerna vi reser med, ber mig ta på mig ordentligt under västen. ”Den skaver mot revbenen efter ett tag”. 

Vi kommer naturligtvis inte söka upp frontavsnitten, men Kherson ligger precis intill frontlinjen. Vi håller oss ifrån området nere vid floden. Flodbädden på andra sidan vattnet är ryskkontrollerat. VI passerar en djup krater från förra veckan. Den ligger i ett bostadsområde mitt i mellan två femvåningshus i ett bostadsområde. Hade raketen landat 10 meter åt ena eller andra hållet hade resultatet blivit katastrofalt.

Vi stannar med vår buss på en gata. Förväntansfulla människor är redan samlade. De flesta är äldre, men en och annan yngre person och till och med barn syns till. I lasten har vi 700 kg mat från World Food Program, vars etiopiske utsände jag också träffade på vårt hotell. Så fort bakdörrarna öppnas formas en kö. Matkassarna kommer från World Food Program, Efter bara någon minut hör vi den första explosionen. Det visar sig vara en av ca 70-80 inkommande artillerigranater denna dag. De slår ner några kilometer från oss. De samlade människorna reagerar knappt. Inte förrän granaterna detonerar påtagligt närmare kommer kommentarerna och blickarna.

Kristna drabbas också. En kyrka brann för några veckor sedan ned efter en träff av, vad jag fick höra, fosforgranat. De kristna är däremot hela tiden väldigt synliga, då just frikyrkorna är enormt aktiva med matutdelningar och humanitärhjälp. Två bussar till dyker upp där vi delar ut maten. En del menar att upp till 80 % av hjälpen distribueras av just frikyrkorna. Efter en lång bilresa och matutdelning bjuds vi med till en lokal kristen organisation för en enkel lunch. På både fram- och baksidan av deras kontor, lager och logement ser man färska kratrar i asfalten. En kvinna avled 10 meter från deras entrédörr.

Lunchen intas i en varm atmosfär. Vi deltar i samma behjärtansvärda uppdrag och fast bekantskaperna är nya, så är atmosfären varm och hjärtlig. Maten på tallrikarna ryker i det kalla rummet. Man påminns hela tiden om kriget av ljudet från detonerande granater. Man undrar om någon dog eller blev skadad. Senare på kvällen fick vi höra att två civila drabbats denna dag. En man avled och en tonåring miste sitt ben.

På vägen hem passerar vi Posad-Pokrovskote som vi besökt dagen innan. Det lilla samhället är helt sönderskjutet. Den stora skolbyggnaden och Kulturhuset är halvt raserade och bortom all räddning. För ett år sedan var livet normalt här, nu är byn nästan helt tom. Nu är det en utställningsplats av krigets grymhet.

Lite senare passerar vi Shevchenko som inte är lika svårt skadad. Där bor en del människor  kvar, men i kalla hus. De vedeldade spisarna som vi tillsammans med Heart of Evangelism producerar och levererar till behövande mottas med tårfylld tacksamhet. Vintern känns inte lika kall med en kamin i rummet och vetskapen om att det finns människor som bryr sig.

Det är nästan svårt att resa härifrån. Hjärtat liksom sugs in i nöden och till dessa dyrbara människor som drabbats så hårt. Vi inser också att vi inte är nära slutet av allt detta svåra. En ny eskalering av kriget hänger i luften och folket liksom biter ihop för ännu en intensiv fas i kriget.

Kyrkorna fylls av nya människor och det är annorlunda att predika. Många yngre, främst kvinnor och barn har flytt utomlands. Nya personer, de flesta inte kyrkvana fyller upp kyrkorna flera gånger. Många kommer till tro och predikningarna behöver göras enklare.

Ett intensivt arbete ligger framför oss, evangelisation, bibelskolor, ledarträning och församlingsplantering. Detta vill vi ge oss till.

Ukrainas sak är vår!