Det var onsdag morgon när vi kom fram, utmattade efter en dramatisk 36-timmars resa och med knappt två timmars sömn i kroppen. En vänlig man från en lokal kyrka hämtade oss och välkomnade oss in i sitt hem. När vi satt tillsammans och småpratade började han sjunga en svensk lovsång och berättade om sin tid som missionär där. I den stunden kom resans tyngd ikapp oss, och vi började gråta. Frågor fyllde våra tankar: vad skulle hända under den här resan, kunde Gud verkligen använda oss så här, och hade vi ens kraften att vara här? Han uppmuntrade oss varsamt att vila, och efter en kort tupplur blev vi upphämtade av pastorn och återförenade med resten av teamet. Efter frukost och flera timmars sömn kände vi oss mer levande – fortfarande trötta, men redo. Vi blev påminda om att i vår svaghet är Gud vår styrka.
Senare samma dag besökte vi ett boende för tonårsflickor som hade varit utsatta för sexuella övergrepp, många av dem nu mammor. När vi lyssnade till deras berättelser hände något inom oss. Guds medkänsla fyllde rummet så påtagligt att vår trötthet försvann – plötsligt var vi helt vakna. Den helige Ande ledde oss att dela korta vittnesbörd, och det var starkt att se hur varje berättelse berörde flickorna och öppnade deras hjärtan.
Detta ledde in i en stund av bön. En av personalen berättade att hon under flera år haft problem med ryggsmärta och trodde att det kunde vara andligt, eftersom smärtan bara kom när hon arbetade på boendet. Vi samlades runt henne och bad, och Guds närvaro blev tydlig. När vi avslutade var hon i tårar. Hon berättade att hon under bönen hade känt hur något rörde sig från hennes rygg, ner genom benen och ut genom fötterna. Smärtan var helt borta. I den stunden blev vi påminda om att det inte handlar om vår egen förmåga, utan om att säga ja och lita på honom.
Vi fortsatte att be för flickorna och deras barn. En ung mamma bad oss be för hennes femårige son, som aldrig hade kunnat prata trots en operation. När vi bad upplevde vi att det fanns en djupare andlig dimension, och vi talade liv och frihet över honom. Innan vi gick bad vi om beskydd över hela platsen.
En vecka senare kom vi tillbaka. Atmosfären kändes lättare redan när vi klev in. Den lilla pojken, som inte hade sagt ett ord veckan innan, sprang nu fram till oss och pratade oavbrutet, full av glädje och liv. Hans mamma berättade att han hade börjat prata direkt efter att vi hade gått. Personalmedarbetaren delade också att hennes ryggsmärta inte hade kommit tillbaka. Den här upplevelsen väckte en djup tro i oss. Gud är inte beroende av våra känslor, vår energi eller våra omständigheter. Även när vi kände oss tomma, verkade han kraftfullt. Allt han bad om var vårt ja – och när vi tog steg i tro fick vi se hans kraft bringa frihet och förvandling.
