När vi hörde den Helige Ande säga till oss att Han ville att vi skulle åka till Myanmar, visste vi nästan ingenting om landet – vi visste bara var det låg på kartan. Några veckor innan vi reste fick vi reda på det inbördeskrig som pågått i årtionden, och som blossade upp igen i februari 2021. Överraskande nog skapade denna information varken rädsla eller tvivel hos oss – vi visste att detta var platsen Gud ville ha oss, och därför var vi inte oroliga.

Vid ankomsten blev vi mottagna med en sådan värme och förväntan på vad Herren skulle göra genom oss i Myanmar. Överallt där vi kom överträffade människorna våra förväntningar med sin generositet. Den tid de avsatte för oss, den hemlagade maten de lagade och de resurser de spenderade för att ta hand om oss – allt detta var tydliga tecken på deras djupa uppskattning för att vi kom till deras land.

Numera är det sällan lokalbefolkningen får internationella gäster. Sedan situationen blev farlig i norra delen av landet har de flesta internationella kontakter med Myanmar brutits. Turismen har nästan helt upphört, och många människor har emigrerat för att skydda sig själva och sin framtid. Vi tappade räkningen på hur många som frågade oss med genuin förundran: “Varför kommer ni till Myanmar?” I ett av dessa samtal kom en kvinna till insikten: “Hur mycket måste Gud älska Myanmar som sände er hit.”

Var vi än blev inbjudna att tjäna möttes vi av öppenhet och ödmjukhet. Trots vår unga ålder var människor hungriga efter att höra oss dela vittnesbörd och predika. Deras tacksamhet över att vi kom till Myanmar var tydlig. En gång fick vi möjlighet att predika evangeliet från scenen för en grupp på omkring 25 buddhistiska kvinnor. Vi ledde dem genom budskapet hela vägen från Genesis, genom Gamla testamentets lag, till Jesu liv och korset. I slutet av gudstjänsten frågade vi: “Finns det någon som vill ha förbön?” Alla kvinnorna kom fram. Vi frågade också specifikt vilka som behövde helande i sin kropp. Hälften räckte upp handen, och vi bad en enkel bön. När alla sa “Amen” frågade vi: “Finns det någon här som inte fått helande?” Ingen sa något. Istället började de berätta hur smärtan i kroppen försvunnit och hur symtomen på deras sjukdomar hade lagt sig. Vi lämnade i vördnad över hur Gud använder ofullkomliga redskap för Sin härlighet.