Ett nätverk av hopp i krigsdrabbat land

I början av mars reste vi på ett fyrmannateam till de krigsdrabbade Charkiv och Donetsk-regionerna i östra Ukraina. Efter tidigt morgonflyg till Warszawa väntade två hela dagar i bil vår bas i Poltava. Vi har köpt in en stadig, äldre Mitsubishi Pajero Jeep i gott skick för våra många och långa resor i landet. Det sista man önskar är en sönderkörd framvagn i något av de många hålen utmed vägarna. Första stoppet var i Lublin, Polen. Där har vi vårt omlastningslager som också är första punkten i vårt nätverk av 5 lager. Här kan vi ta emot stora laster från Europa och USA och sända det vidare. Vi har precis köpt in en gaffeltruck till vårt ukrainska centrallager i Khmelnytski vilket ytterligare effektiviserar omlastningar för vidare transport till våra regionala baser, där våra tio bussar distribuerar hjälpen till nödställda i sina närområden.

Läkemedel går dock till vår partnerorganisation ”Christian Medical Association of Ukraine’s” lager i Lviv.. De fördelar hjälpen till 350 sjukhus och 362 kyrkor. ”400 ton är väldigt mycket medicin när man tänker på hur lite en ask värktabletter väger”, berättade Dr Rudy som leder arbetet, för oss. Livets Ord har hjälpt dem att flyga ukrainska läkare till universitetssjukhus i USA, däribland Harvard, för att de där ska utbildas i krigskirurgi. De ukrainska sjukhusen översvämmas av sårade människor. Specialistvård räddar liv och avhjälper många svåra men.

Väl framme i Poltava väntade ett digert program. Tidig uppstigning nästa morgon och avfärd mot landets näst störta stad, Charkiv. Pastor Vladimir från Poltava tog med sitt team i en av våra bussar. I Charkiv nådde ryska trupper fram till förorten. Höghusen visar svåra skador av både artilleribeskjutning och flygbombningar. Frontlinjerna ligger bara några mil bort. En del av de små samhällena runt omkring är totalförstörda. Bland ruiner och glassplitter ligger dockor och leksaker. Besöket i Charkiv avslutades med en predikan i fullsatt lokal i den församling vi startade i början av 90-talet. Efter gudstjänsten delade vi ut matkassar till tacksamma människor. En matkasse är mer än materiell hjälp. Det är en kontaktpunkt, ett samtal, en förbön, nytt hopp som kan bli spirande tro.

Nästa dag väntade en krävande resa. Vi startade innan hotellfrukosten serverades, men fick med oss några franskbröd och ett äpple. Kl 0900 stannade vid en mack och fick beskedet av pastorn, ”Köp något med er till lunch. Nu får vi inte mat på 10 timmar, i de områdena vi reser in finns inget att få tag på”.

Första stopp blev Izium som under kriget först intagits av separatister från Lugansk innan ryska trupper anlände. I september förra året återerövrade ukrainsk militär hela regionen Vi träffade vår kontaktperson intill ett flygbombat höghus där 40 personer hade dött nere i källaren där de tagit skydd. Bland de döda fann man en kvinna med ett barn under var arm. Vi lämnade matkassar och reste sedan vidare mot spökstaden Lyman.

Den resan på några timmar var riktigt omskakande. Stridsvagnsspåren i asfalten genererade vibrationer in i bilen. Överallt såg man spår av krig och förödelse. Utbrända stridsvagnar, lastbilar och civila fordon låg utspridda utmed vägarna. Skogspartier var sönderskjutna och delvis uppbrända. Varje vägkorsning var omgivna av skyttegravssystem.

Byarna var värst att se. Fruktansvärd förödelse. Knappt ett helt hus kvar. I en by hittade vi en familj, som vi kunde ge mat till. Överallt där man stannar kommer övergivna hundar förväntansfulla på att få en matbit. Vi måste hela tiden vara försiktiga att inte gå utanför asfaltskanter. Ukraina är nämligen världens mest minerade land.

Lyman var verkligen en spökstad, knappt en enda människa ute. En stor del av stadens bebyggelse ligger i ruiner. I många av de kvarvarande husen täcktes de sönderskjutna fönstren med plywood eller plast. Här och var kunde man se kromade skorstenar skjuta upp ur marken ur källarvåningar, så en del hade i alla fall värme i skyddsrummen.

Vi kom fram till vår adress, men där var helt folktomt. En äldre kvinna tittade ut. Strax var en folkskara samlad för att få ta emot sina matpaket. Vi behövde inte ta på oss våra hjälmar och skyddsvästar, vilket var skönt. Vi befann oss ca 2 mil från frontlinjen, vilket i och för sig är inom artillerieldsavstånd. På avstånd hör vi några enstaka krevader. Människorna som under några månader utstått ockupation var rejält medtagna. Det var mestadels äldre, då de yngre tidigt flydde kriget. Tacksamheten är enorm. Inte bara för maten, utan för omtanken. De är inte glömda, och det värmer!

Efter ca en timmes matutdelning hörde vi att smällarna kom närmare, lite mer obehagligt denna gång. Vi packade snabbt ihop påbörjade den långa resan mot Poltava. En punktering i mörkret kom väldigt olägligt och hotade att hindra oss att hinna fram innan utegångsförbudet trädd i kraft.

Söndag och dags för två gudstjänster i Livets Ord, Poltava. Lite speciellt för mig som hade en förfader vid namn Casten Feif med under slaget vid Poltava. Inte Sveriges stoltaste ögonblick, men Feif överlevde och flydde tillsammans med Karl XII till Bender som ligger i nuvarande Moldavien.

Det var verkligen härligt att predika om hur Herren hjälper oss i vårt lidande. Det är så viktigt att stärka de kristna. Församlingarna är det ljus som finns i dessa områden. Kyrkorna är dessutom de som allra mest effektivt får ut hjälpen till de behövande. 70-80 procent distribueras genom kyrkorna och de behöver all uppmuntran.

Under den två dagar långa resa tillbaka mot Polen tackar jag Herren för det nätverk av församlingar vi har i Ukraina. Det har varit nyckeln i att kunna hjälpa så många under krigets olika skeenden. Hjälp med flyktinghärbärgen, mat, kläder, läkemedel, generatorer, spisar, bussar och mycket annat hade varit omöjliga att åstadkomma utan dessa församlingar. Och de är de som lyser upp mörkret med hoppets evangelium.