Den allra högsta kallelsen
Vad är Jesu viktigaste bud till oss?
Det kanske inte är självklart för oss. Att vi är kallade att tillbe Gud? Jesu sa ju till kvinnan vid Sykars brunn att ”det kommer en tid, och den är redan här, när sanna tillbedjare ska tillbe Fadern i ande och sanning. Sådana tillbedjare vill Fadern ha. Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning (Joh 4:23,24)”. Jesus förklarar för kvinnan att Gud vill ha tillbedjare i ande och sanning. Det är uppenbarligen både viktigt och centralt.
Lite fram i samma kapitel läser vi ”Jesus sade: ”Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk. Säger ni inte: fyra månader till, sedan kommer skörden? Men se, jag säger er: Lyft blicken och se hur fälten har vitnat till skörd. Redan nu får den som skördar sin lön. Han samlar in frukt till evigt liv, så att den som sår och den som skördar får glädja sig tillsammans. Här stämmer ordet att en sår och en annan skördar. Jag har sänt er att skörda där ni inte har arbetat. Andra har arbetat, och ni har gått in i deras arbete John 4:34-38”.
Jesus pekar nu på skörden och att han själv är sänd till den och att han också sänder lärjungarna, vilket ju också då förstås inkluderar oss. I verserna därefter ser vi hur den samariska stadens befolkning kommer till tro på Jesus genom kvinnans ord.
Vad är då viktigast? Både och tror jag, för de hänger uppenbarligen ihop.
”Mästare, vilket är det största budet i lagen?” Han svarade: ”Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd. Det är det största och första budet. Sedan kommer ett som liknar det: Du ska älska din nästa som dig själv (Matt 22:36-39.”
Att älska Herren, att tillbe och uttrycka sin kärlek till honom, gör att vi fylls av hans kärlek. Fruktan släpper, likgiltigheten ger rum för engagerad kärlek. I Guds närvaro hämtar vi kraften. Men vi stannar inte där. Jesus stannade inte uppe på berget. Han klev ner till folket. Han vill dela Guds kärlek som han blivit fylld av, med människorna i trakten.
När Jesus talade med kvinnan i Sykar så ledde det henne inte in i introvert andlighet. Hon sprang till staden för att dela de goda nyheterna. Hon ville att de alla skulle få möta Jesus och det fick de göra när de kom ut till brunnen. Vilken dag!
Jesus satte inte stopp efter tillbedjan. Han talade istället om att lyfta blicken och se den mogna skörden och att samla in frukt till evigt liv. Vi kommer att tillbe Gud hela evigheten. Men det finns en sak vi bara kan göra här på jorden och det är att bärga skörden. I himlen är det för sent.
Genom evangelierna ser vi hur Jesus gör lärjungar, formar och tränar dem och lär dem att vandra med och tjäna Herren. Det är uppenbart att han vill att de ska leva i en relation med Gud. Samtidigt ser vi hur varje evangelium avslutas med missionsbefallningen, (Matt 28:18-20, Mark 16:15-18, Luk 24:46-49 och John 20:21). Och utöver det ser vi hur Apostlagärningar börjar med den (Apg 1:8). Det är helt uppenbart vad som är Jesu fokus här – skörden.
Den gode herden.
Jesus har en urstark passion för fåren. Människosonen har kommit för att söka upp och frälsa det som var förlorat (Luk 19:10). Jesus ger sig ut för att söka upp de förlorade fåren och föra dem tillbaka till hjorden. Det verkar inte heller finnas någon gräns för hur mycket Jesus älskar hjorden.
Jag är den gode herden. Jag känner mina får, och mina får känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern. Och jag ger mitt liv för fåren (Joh 10:14,15).
Det måste ha varit fantastiskt för lärjungarna att höra om hur djupt den gode herden Jesus älskade dem. Han känner dem. De känner honom. Han ger sitt liv för dem. Det måste ha gått djupt in i dem. Jag tror också Herren vill att vi på samma sätt ska uppleva Guds kärlek på det sättet. Det väcker ett gensvar av kärlek till Gud hos oss.
Sedan säger Jesus något som måste ha varit förbryllande för lärjungarna.
Jag har också andra får som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de kommer att lyssna till min röst. Så ska det bli en hjord och en herde (John 10:16).
De måste ha undrat, vad är det för får? Jesus står mitt i hjorden och talar om andra får. Här så lyfter Jesus sin blick igen, till hjordar av får som lärjungarna inte ens kan relatera till. På samma sätt så kan ju Jesus ha ett starkt bultande hjärta för människor som vi inte kan relatera till. Vad var det då för får. Jesus talade här om hedningarna. Till dem skulle han gå, de skulle lyssna till hans röst precis som lärjungarna. Så skulle det bli en hjord och en herde.
Vi är oss själva närmast. Vi är i djupet av hjärtat tacksamma till Herren för att han frälst oss och att vi får tillhöra honom, vandra med honom och lära känna honom. Men vi kan inte själviskt hålla det för oss själva. På samma sätt som Jesus passionerat älskat oss, älskar han dem som ännu inte känner honom. Detta kan vara folk som vi inte känner idag. Herren vill att vi lyfter vår blick och att vi ropar till Herren för andra folk.
Du ska kalla på ett folk du inte känner, ett hednafolk som inte känner dig ska skynda till dig för HERREN din Guds skull, Israels Helige, för han har förhärligat dig (Jes 55:5).
De folk som vi inte känner ska skynda till oss. Så blir vi en hjord, en växande hjord som breder sig ut över världen. Så har det gått till i historien och det har vi själva erfarit i Livets Ord genom åren. När vi startade på 80-talet så var vi främst en skandinavisk rörelse. Några år in i Ryska Inlandsmissionen blev den genomsnittlige ”Livets Ordaren” mer slavisk. Under 90-talets andra hälft blev vi allt mer asiatiska då vi gick in i Kaukasus, Centralasien och Indien och ännu mer så under 2000-talet när vi gått in i Kina och Vietnam. Och verket går vidare. Likt Jesus vill vi lyfta vår blick och skåda efter nya får.
Men när er tro växer hoppas vi att vårt arbetsfält hos er ska utvidgas kraftigt.
Då kan vi förkunna evangeliet i områden bortom ert (2 Kor 10:15,16).
Paulus var kallad att nå Korint. Nu när församlingen var planterad och de växte till i tro, såg han fram emot att tillsammans med dem gå vidare till nya fält. Hjorden växer och jag tror verkligen att Herren vill att vi gör rum i våra hjärtan för alla dessa trossyskon. De är lika dyrbara som någon av oss. Herren har lagt till dem och vi får vara i samma hjord.
Jesu försoning inbegriper hela världen. Därför behöver vår vision också göra det.
Detta år kan bli turbulent, skakigt, men vi sätter vår förhoppning till Herren. Jag upplevde att Herren talade till mig att detta år kan bli ett år av oväntade möjligheter.
Låt oss lyfta vår blick i bön, i givande, i sändande. Världen väntar, låt oss gå!
Till jordens yttersta gräns,
Christian Åkerhielm
Missionsdirektor
