Utbildning som nyckel för framtiden
Jag sitter återigen i taxin på väg från flygplatsen till lägenheten i Kolkata. Det är 25 grader varmt och den bästa tiden att vara här, innan den tryckande fuktiga hettan slår till senare i vår. Men även om tacksamheten att slippa kyla och mörker i Sverige för ett par veckor är påtaglig, går det inte att jämföra med den hemkänsla som fyller mig varje gång jag kommer hit. Kolkata är ”hemma” och har för alltid en plats i mitt hjärta. Det är inte staden som sådan som skapar denna hemkänsla, utan alla fantastiska människor man möter; barnen, personalen, grannar, hjälpsamma främlingar på stan och bröder och systrar i kyrkan.
Alla vi hjälper kommer från enkla bakgrunder. Flera bor med sin familj i ett rum där alla som får plats sover i sängen, och övriga på golvet. Det finns inte alltid rinnande vatten i hemmet och alla har inte kylskåp. Toalett och dusch inomhus är inte att tala om. Om el inte är indraget löser man det genom att själv koppla på närmaste central, förhoppningsvis med tillstånd från den som betalar räkningen. I byarna och i slummen lever man tillsammans. Enskildhet är inte helt enkelt att hitta, men inte heller alltid önskvärt. Många förstår inte varför man skulle vilja vara ensam, ens för några timmar.
Efter en två år lång pandemi som drabbat de fattiga hårt med arbetslöshet, uppslukade besparingar för att överleva och stängda skolor, fascineras jag av människors förmåga att uthärda svårigheter, deras vägran att ge upp, och beslutsamhet att ta nya tag. Jag frågar mig själv hur länge jag skulle orka leva vardagslivet i slummen som generationer av indier levt, och lever, hela sina liv, i miljöer och under omständigheter som inte är värdiga en människa skapad till Guds avbild.
Samtidigt får man passa sig för att bestämma vad som är ett gott liv för någon annan. Det måste de få bestämma själva, och vår uppgift är att göra det vi kan för att hjälpa dem skapa det liv de önskar. För en stor lärdom från min tid i Indien är att västerländska och indiska värderingar är oerhört olika. Vi får aldrig hjälpa för vår egen skull och aldrig tala om för andra vad ett bra liv för dem är.
Inom IndianChildren har vi en bergfast tro på att ge individen och grannskapet förmågan, kraften och verktygen att skapa det liv de önskar. Att utbildning är nödvändigt för att ta sig ut ur fattigdom är det nog ingen som förnekar, så det är vårt nav som all annan hjälp kretsar kring. Men utbildning är en långsiktig investering i ett barns och en familjs liv och framtid. Vi behöver också hjälpa idag. Med mat, kläder, mediciner, operationer, tandvård, glasögon och vaccinationer. Med lek och skoj och hopp för framtiden. Med omsorg och bekräftelse och visshet om att alla barn är värdefulla och värda respekt. Med insikten att ingen annan har rätt att tvinga sig på dem. Att tala med både barn och vuxna om barns rättigheter är oerhört viktigt, speciellt i ett samhälle där man inte alltid ses som en individ med egen integritet, utan som en del i grannskapet där hierarkin är benhård. Vägen för flickor är utstakad; de förväntas gifta sig, skaffa barn och sköta hemmet, vilket är ett hårt jobb i slummen. Med den framtiden är det många som inte förstår varför det är viktigt att låta flickorna gå i skolan.
Vi hävdar inte att utbildning är den enda vägen ut ur fattigdom, misär och utsatthet, men utan utbildning är det svårt att lämna allt detta bakom sig och skapa ett gott liv där ens basbehov är mötta och där man har en rimlig chans att vara en aktiv del i samhällsbyggandet och ta tillvara sina mänskliga rättigheter. Så vi kommer outtröttligt fortsätta utbilda barnen, ge dem mat och hälsovård, omsorg, bus, glädje och hopp för framtiden!
