Glädjen är att ge

Uppsala under vintern
Foto: Daniel Pettersson

Ljudet från skratt och skämt fyllde huset denna julafton för ett par år sen. Vår familj med både barn och extra barn från vår tid som familjehem, kompletterades med lite andra vänner. Min frus syster hade med sig ett gäng av både barn och andra och vi blev riktigt många i vårt vardagsrum. 

Bakgrunden som missionärsbarn i Afrika hade givit våra fruar en känsla för människor i utanförskap. Det gjorde det naturligt att bjuda med båda den ena och den andra denna julafton.

Vår underbara Helena var med oss, den etiopiska tjejen som var så skör då hon som vilsen 16-åring kom till Sverige. Hon hade bett Gud om en mamma och pappa i sitt nya hemland. Vi fick den djupa glädjen att bli svaret på hennes bön, och är nu också mormor och morfar till hennes underbara son.

Elias, vår afghanske «son» var också med, samt «Martin», en kille som försökte kämpa sig ut ur ett mångårigt kokain-alkoholmissbruk och kriminalitet. Vi hade också «Hassan» med oss, en halvkurdisk underbar kille, också med brokig bakgrund.

Karis syster hade med sig sina fyra vuxna barn, deras respektive, en tjej som precis hade kommit ut ur ett långt liv i heroinmissbruk, en kompis till henne och en annan kille från gatan i staden de bor som till sist somnade i drogrus uppe i vårt allrum.

Denna jul blev helt annorlunda än vad den brukar vara. Det var inte möjligt att ha julklappar till alla. Vi köpte alla var sin present för runt hundra kronor och tävlade om dem genom en lek där vi snurrade en flaska på golvet. Det var jättekul, vi skrattade och «slogs» om de mest spännande gåvorna. Jag tror ingen av de som var med den kvällen tyckte de förlorade något på att det inte blev en traditionell jul där vi samlades med bara de närmaste i familjen och delade ut klapparna under julgranen.

Jag har en bild från julaftonen där vi med vår utvidgade familj poserar. Det är den vackraste familjebild vi någonsin tagit. Inte för att bilden blev så bra. Gräset var grönt denna jul och det passar egentligen inte på en julbild. Men bilden är vacker på grund av alla brustna människor som ärade vårt hem med sin närvaro den kvällen. De gjorde julen så meningsfull och vacker. En julkväll annorlunda än någon annan vi hade varit med om.

Dagen efter firade vi med fyra nyfrälsta f.d. gängmedlemmar från Stockholm som kom på besök. Det blev också en helt annorlunda juldag än vad vi vanligtvis är med om. De berättade om hur Jesus drastiskt hade kommit in deras liv och befriat dem från missbruk och kriminalitet.

Jag tänker på Jesus. Om han hade firat jul så hade han sett till att ha mycket plats i lokalen. Han hade skickat ut sina lärjungar för att samla in individer med utanförskap i samhället. Prostituerade, sjuka, lama, kanske även spetälska. Det hade blivit ett kalas där de «fina» kanske skulle känt sig lite främmande. Hans egen familj skulle kanske vilja göra speciella anspråk på den äldsta pojken i familjen denna kväll, och kanske också känna sig lite vilsna i sällskapet. Men Jesus skulle ha skrattat högst av dem alla, låtit de mest otippade få de fina platserna vid hans sida och lärt de andra en läxa om hur Guds rike fungerar.

Det påminner mig lite om det lärjungarna fick lära sig i Samarien, rätt tidigt i sin vandring med Jesus. De fick lämna Judeen i fara för den uppståndelse som skulle kunna komma av att för många människor sökte sig till Jesus nere vid Jordanfloden. På väg till Galileen valde han att gå igenom Samarien. De behövde troligen inte ta den vägen. Många valde att gå utanför området där de orena samariterna bodde. Men inte Jesus. Han sökte upp de förlorade, de i utanförskap. Vid Sykars brunn mötte han den mest brustna av dem alla. En kvinna vars historia med män hade gjort henne till en oren bland de orena. 

Lärjungarna kom med sin inköpta mat från byn och ville ge sin mästare att äta. Men han ville inte ta emot gåvorna från deras händer. Han kände en djupare glädje – att förmedla sin Faders kärlek till denna enkla kvinna.

Men han sade till dem: ”Jag har mat att äta som ni inte känner till.” Lärjungarna sade till varandra: ”Det är väl ingen som har kommit med mat till honom?” Jesus sade: ”Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk”.

John 4:32-34

Jesu mat var den glädje han kände efter att ha nått fram med Faderns kärlek till denna enkla kvinna. Detta hade större värde för honom än gåvorna lärjungarna kunde erbjuda. 

Kanske kan det hjälpa oss att tänka inför julen som väntar – vad är den sanna glädjen, och på vilket sätt kan vi på riktigt ära Honom som vi firar dessa dagar?